Svenska asteroidockultationer
Vi svenskar kan glädja oss åt att vara världsmästare i asteroidockultationer! Den första ockultationen av detta slag att observeras över huvud taget skedde från svensk mark den 19 februari 1958, då (3) Juno ockulterade SAO 112328, en stjärna av magnitud 9,2 i Orion. Per-Åke Björklund och Svend Aage Möller såg ockultationen från Malmö vid Limhamn-Bunkeflo (55 35N, 12 57E) och uppmätte varaktigheten till 7,2 sekunder. Detta motsvarade en minimidiameter av Juno av 110 km (Taylor, G. E., The Observatory, Vol. 82, p. 17-20 (1962)).
I dag vet vi från ytterligare ockultationer, IRAS-fotometri och avbildning med adaptiv optik att diametern är ca 233 km. Efter Björklunds och Möllers pionjärobservation följde andra positiva observationer 1961 (av Pallas), 1975 (Eros), och 1977 (Hebe), och 1978 återigen av Pallas och Juno.
Ateockultationen 2000
Den andra positiva asteroidockultationen från Sverige observerades från södra Uppland den 10 september 2000 av fem observatörer utspridda på tre platser i zonen. Karl-Gustav Andersson och Margareta Westlund observerade från Riala, Mauritz Andersson och Johan Warell observerade från Kvistabergs observatorium vid Bro, och Lars Hermansson observerade från Mjölkö utanför Åkersberga. Ytterligare 14 andra observatörer observerade händelsen, men bara Dennis Rowley i östra USA och Timo Kinnunen i Finland säkrade positiva observationer.
Margareta Westlund var en framträdande observatör och betydelsefull medlem i SAAF. För hennes del var detta det 20:e försöket att se en asteroidockultation sedan hennes första försök tio år tidigare. Westlund och Andersson klockade ockultationen med tidtagarur och tidsangivelse från Fröken Ur. Övriga svenska observatörer talade in tidssignaler och observationer på diktafon och utförde en rigorös felberäkning. Tidssignaler togs från radiokontrollerad klocka. Observationerna skickades in till och reducerades av EAON. De åtta positiva ockultationsspåren gav vid handen en minsta diameter av 112 km för (111) Ate.
Resultat från Ateockultationen
Asteroiden (111) Ate ockulterar SAO 91954 från Kvistabergs observatorium utanför Bro den 10 september 2000. Från denna driftskanningsbild (här ses ett utsnitt) uppmättes ockultationens längd till 10,83+-0,10 sekunder. Fotograferat med 100 cm f/3 Schmidtteleskopet och en 2x2k CCD-kamera. Foto: Johan Warell
Åtta stycken positiva observationer av Ates ockultation år 2000 gjordes från fem platser i Sverige, Finland och USA. Bilden visar ockultationsspårens relativa lägen och längder på himlen, okorrigerade för absoluta tidsfel. Ates diameter beräknades till minst 112 km. De övre och undre spåren visar de två närmaste negativa observationerna. Källa: EAON (Raymond Dusser, 2000), www.euraster.net.
Romaockultationen 2010
Natten mellan den 8 och juli 2010 ockulterade asteroiden (472) Roma en ovanligt ljus stjärna i Ormbäraren. En observationskampanj leddes av Solsystemssektionen och en officiell rapport skickades in tiull EAON. Mycket information delgavs på SAAF:s webbsida för både allmänhet och amatörastroner och evenemanget fick uppmärksamhet i radio och tidningar.
Observationerna av Romaockultationen stördes av dåligt väder men blev ändå en framgång. Hela 35 svenska observatörer stod redo på 22 olika platser utmed zonen. Observatörerna var koncentrerade till Skåne men fanns utspridda längs hela zonen ända till Uppland. Efter en tids bra väder innan ockultationen ville dock vädergudarna tyvärr inte samarbeta längre, utan skickade lägligt in en varmfront med mycket moln västerifrån.
Resultat från Romaockultationen
Bäst väder hade Ove Rosvall i Lärbro på Gotland som observerade visuellt med en 20×70 mm fältkikare. Han gjorde en negativ observation, vilket innebär att ingen ockultation var synlig. Lärbro låg 70 km från den centrallinje som Steve Preston (IOTA) hade beräknat den 30 juni, på södra sidan om densamma.
Bengt Rutersten observerade genom tunna moln från södra Stockholm och lyckades fånga en partiell ockultation. Vid den beräknad tidpunkten dalade Yed Priors ljusstyrka med knappt 10% under en period av 2 sekunder. Detta innebär en partiell ockultation där maximalt en tiondel av stjärnans yta täcktes av Romas skiva. Ockultationen var asymmetrisk, vilket verifieras av många totala ockultationsobservationer från Centraleuropa. Videofilmen är analyserad med mjukvaran Tangra. Bild: Bengt Rutersten.
Bäst tur hade Bengt Rutersten söder om Stockholm som genom höga moln filmade en partiell ockultation med en webbkamera. Han blev därmed den ende som belönades med en positiv ockultation, och den åttonde personen som registrerat en sådan i Sverige. Observationsplatsen var belägen 72 km norr om centrallinjen och den två sekunder långa ljusfallet inträffade ganska exakt vid beräknad tidpunkt. Under ockultationen sjönk stjärnans ljusstyrka med ca 10%, vilket betyder att maximalt en tiondel av stjärnans yta gömdes bakom asteroiden.